Mitt Livs Äventyr

Ljusa och mörka barndomsminnen.

Mina förfäder på såval fars som mors sida var för sin utkomst i ena eller andra avseendet beroende av Östersterby. Några av fars släktingar flyttade under 1 800-talet från bygden. Fler­talet bodde dock kvar och hade sin utkomst i brukets modersocknar. Först min farfar flyttade från Morkala socken till bruket, dock icke till egentliga centrum. Även min far bodde i en av brukets utkanter, i den efter min morfar uppkallade Philpensbacken. Bostäderna vid gatustråken var åtminstone tidigare förbehållna vallon-, senare även stålsmederna och enstaka av servicearbetarna samt den administrativa personalen. Sannolikt sammanhängde detta med smedernas skiftgång och därav följande behov av att bo nära arbetsplatsen. Det kunde dock också vara så från vallonernas inflyttning. I varje fall bildade smederna kärnan i brukets utbyggnad från dettas tidigaste ar.

Så långt jag kunnat finna, finns på min fars sida inga intellektuella yrken representerade. Idel handens arbetare: torpare, bönder, kolare, skogvaktare, tegelslagare, dagsverkare. Någon, kanske flera, var militärer. Soldat Mats Kihlbom var från början av 1700-talet boende I Kilby, Alunda församling. Att den gode Mats någon gång under sin soldatperiod var i krig för fosterlandet, kan man kanske våga anta. Han bar i varje fall kronans uniform under en period med flera krig. Men fetare blev släkten av allt att döma inte därför. Var Mats i krig, så hörde han tydligen inte till dem, som efter hemkomsten kunde bygga något slott. Och några berättelser om andra hans äventyr kan jag inte påminna mig från släktkrönikan.

Först med min far och farbror kommer egentliga hantverkare in i bilden. Min far, Carl Johan Kilbom, var klensmed och hovslagare, min farbror ramsågare och byggnadstimmerman. Släkten förde med något undantag när en mycket strävsam, i vissa fall mer än fattig tillvaro. Barnkullarna var ofta stora. Min far, född på Norrby ägor, Morkarla socken, år 1857 - död 1934 - hade dock "endast" fyra syskon, en bror och tre systrar. Själv hade han emellertid 14 barn, av vilka 3 dog i barnaåren i lungtuberkulos och en, min ende helbroder, Erik, drunknade 1911. Denne verkade f. ö. från sitt nittonde år tidvis som agitator i Socialdemokratiska ungdomsförbundet. Min mor, Ebba Mathilda Philper, föddes 1858 i Uppsala domkyrkoförsamling och dog i lung- och njurtuberkulos i Österby 1894. Hon var enda barnet, fosterdotter, till Carl Gustaf Philper, född i Österby 1824, dog 1881, och dennes hustru Anna Greta Lindström, född 1819 i Randersbo, också Films församling, död 1882, även hon i lungtuberkulos. Min morfars svenske anfader kom till Österby 1636 från Liege, där namnet Philper, eller Philip, ursprungliga stavningen också i Sverige, alltjämt förekommer; präster och bruksbokhållare hade ofta svårigheter att komma till rätta med de krångliga vallonnamnen, varför de skrev dem ljudenligt. En del valloner tog f. ö. fullt frivilligt svenska namn: det förekom - bl. a. berättas det från Ankarsrum ett sådant fall - att deras vallonnamn betraktades och aven användes som skällsord. Därtill bör i sammanhanget observeras, att namnskyddet kom tämligen sent. Vid forskning för några år sedan angående en del med släkten Anjou förknippade omständigheter upptäckte jag en familj från Roslagen, som öppet medgav att förfäderna tagit detta namn.

Men vilka var min moders verkliga föräldrar? För modern lämnar kyrkböckerna odiskutabelt besked. Hon hette Sara Lindström och var syster till Philpers hustru, varför adoptionen redan härför är fullt förklarlig. Och fadern? Härvidlag har jag endast hörsägner att hålla mig till. Enligt dessa skulle mors verkliga far ha varit antingen en avlägsen släkting till Carl­Gustaf Philper eller ocksa en häradshövding Gyllensvärd, hos vilken Sara Lindstrbm en tid bevisligen hade plats som hushållerska - hon skrevs för piga i kyrkböckerna. De otillfredsställande uppgifterna förklaras måhända av, att hon avled några år efter mim mors födelse, ocksa hon i lungsot. Min mor var således alldeles säkert »oäkta» - för mig var hon så äkta som möjligt, och det var ju huvudsaken. Att hon fick lungsot, eller kanske rättare sagt disposition för denna sjukdom, med sig från barndomen, lär väl ocksa vara odiskutabelt. Att hon uppfostrades som vallonättling och även kände sig som sådan är på många sätt omvittnat.

Jag har dessvärre inga minnen av mina morföräldrar. De gick båda bort före min födelse. Av vad min far och farbror samt andra gamla bruksbor berättade, förefaller dock ostridigt, att min mor växte upp i ett ovanligt burget arbetarhem och åtnjöt särskilt öm omvårdnad. Philper var vid bruket och i omkringliggande bygd känd som en för sina förhållanden och sin tid ovanligt beläst man, vars stora vurm var historia och astronomi. Han skötte bland flera andra förtroendeuppdrag under många år bruksbiblioteket och hade icke ringa del i dettas bevarande och utveckling. Han beskrives som en tystlåten och försynt man, mest levande i böckernas värld. Religiös var han inte, snarare motsatsen. Däremot skulle hans hustru ha varit djupt religiös. Att familjen var förhållandevis välbärgad, visar efterlämnade handlingar. Min fars odlingsvurm och även i annat avseende expansiva karaktär, men framförallt ständig sjukdom ödelade dock praktiskt taget allt. Likvisst fanns vid min mors frånfälle ett för en arbetarfamilj högst ovanligt bo: en del antika möbler, full servis av engelskt tenn, enstaka prydnadssaker av sevrésporslin, hemvävt linne av alla de slag, rikligt med snickareverktyg m. m. Denna tid hade emellertid gamla saker inte stort värde, allra minst i en arbetarfamilj. Min far och andra talade med förakt om »gammalt», också ett tecken på att en ny tid bröt in. Jag minns, som om det varit i går, hurusom möbler och husgeråd slumpades bort till antikvitetshandlare och dessas agenter, vilka efter mors begravning talrikt besökte vart hem. Men jag minns även, hur far själv smälte ned tenntallrikarna och använde materialet för förtenning av kopparkärl, en »ny tids» signatur pa sitt sätt. Sett med var tids ögon var detta en förbrytelse. Annat var det före sekelskiftet.

Såväl far som mor var ovanligt begåvade. Far var livlig, fordrande, häftig, uppbrusande, ja hård, mor däremot, sa långt jag minns henne, och som hon omtalats av efterlevande ungdomskamrater, lugn, tystlåten och djupt religiös. Bägge var musikaliskt intresserade, särskilt i ungdomsåren. Far hade härvidlag påbra från många generationer. Hans farfar tillverkade nyckeiharpor - en i min ägo påstas ha tillkommit 1789, den franska revolutionens år - och min farfar tillverkade klarinetter. Som hygdespelmän trakterade de sina instrument med stor framgång. Också i min mors hem spelades tidigt både orgel och det på den tiden vanliga psalmodikon, företrädesvis till psalmer och andra religiösa sånger.

Mor dog, när jag var 9 år. Livligt erinrar jag mig, huru­som det mellan henne och far rådde djup oenighet. Må­hända inverkade hennes religiösa och hans närmast antireli­giösa inställning på samlevnaden. Skillnad i karaktär och upp­fostran lär väl ocksa ha bidragit till motsättningarna. Från tidigaste barnaår är det två händelser, som aldrig kunnat gå mig ur minnet. Far misshandlade mor, därför att hon tog mig i försvar en gång, då jag skulle gå med någon kamrat och fiska kräftor. Något år senare upprepades misshandeln, då jag blev borta en natt för att tidigt följande morgon gå ut på fiske tillsammans med samme kamrat, Hjalmar Gauffin. Då far kom hem vid halv 8-tiden på kvällen, blev det naturligtvis uppståndelse. Mor försökte lugna honom och ta mej i försvar med nyss nämnda resultat. Till oenigheten bidrog emellertid framför allt mors sjukdom. Lungsot var hennes och familjens förbannelse. Bostadsförhållandena under hennes uppväxttid i stugan på den s. k. Philpenshacken motverkade knappast sjukdomen. Far däremot var till de sista åren av sitt liv en robust typ, som syntes tåla allt. Han krävde hustruns medverkan i allt arbete på bostället utan hänsyn till hennes brutna hälsa. Själv kom han från ett hem, där ömmare känslor närmast betraktades som skadligt pjosk. Som enda barn i en förmögen arbetarfamilj var mor slutligen van vid en annan standard än far. I hans hem drogs fem syskon upp under förhållanden, som en nutida generation svårligen kan förstå.

Livsförhållandena och livsbetingelserna var helt andra i slu­tet av 1800-talet än nu. Man skall därför icke dömma dem, som året runt hade oxveckor, om de under en helg, jul och mid­sommar företrädesvis, sökte sig till »litern» för att få litet avkoppling. Men stackars mor var det många gånger synd om.

Lika hård som far kunde vara ibland, lika mild står han för mitt minne från andra tillfällen. Kanske beror detta också bl. a. därpå, att han levde längre än mor, och att hans bild därför är fyillgare. Han kunde allt och slösade gärna med sina kunskaper och sin hjälp till dem han tyckte om. Betecknande för hans kunnighet som hovslagare var exempelvis, att brukets veterinar Schöre'n utan reservation rekommenderade bygdens bönder att gå till honom, när deras hästar hade ont i hovarna: »kan inte Kilbomen bota kräket, är det bäst att skicka efter slaktarn!»

Men han kunde i regel bota de sjuka hästhovarna - och bjöds som lön ofta körslor för bostället. Inte så sällan vanka­des det för övrigt sprit sedan den sjuka hästen kurerats, och då far över en söndagshelg hjälpte närboende bönder med smide.

Men så han ibland kunde leka med oss barn! Då han vinter­tiden till långt in på nätterna arbetade hemma vid sin filbänk, var det nästan slagsmål om att komma så nära som möjligt. Där vi stod med näsorna hängande över hans verktyg, tog han oss ofta i sitt knä och visslade och sjöng företädesvis sin farfars och fars nyckelharpo- och klarinettlåtar. De sitter ännu i mitt huvud, Kilbomensvalsen och allt vad de hade för namn. Rika och nu dyrbara glimtar från en vanligen grå och dyster tillvaro.

Han förtjänade med åren allt mer den respekt och beundran, som från alla håll rikligt kom honom till del. Då han 1934 dog efter långvarigt lidande, fick han följande runa i Upsala Nya Tidning:

»Kilbom var i sin krafts dagar en man av eget kynne, en som ej 'krusade herre eller slav'. Många äro de historier efter honom, då han genom sin rättframhet och oräddhet, med ett fyndigt ord avväpnat sina motståndare med bitande sarkasm, till höger och vänster. Själv en arbetets man kunde han efter sin tolv timmars arbetsdag, arbeta ytterligare sex till sju timmar på att uppodla och förbättra sitt bo­ställe, som han skötte mönstergilt. För detta hyste han ett levande intresse och arbetade på detsamma så länge krafterna räckte.»

Otaliga gånger har jag, sedan jag började kunna stå på egna ben, önskat de skulle ha varit i livet, mina föräldrar. Och mycken tack är jag dem skyldig för vad de i sin fattigdom och genom sitt slit gav mig: respekt för arbetet, förståelse för sparsamhet, vilja att icke utan absolut tvingade behov be andra om hjälp.

Icke »krusa herre eller slav». Ja, det är en sats, som många gånger gett mig svårigheter i ett omväxlande liv, men som ocksa skänkt mig respekt och i en del fall hållfasta vänner.

Författare Karl Kilbom

Tillbaka